henningear

Det är fascinerande hur uttryck som vi oftast använder i överförd bemärkelse blir fyllda av mer innehåll och förståelse när vi upplever det i bokstavlig mening. Som detta att "livet går på kryckor".

Det är bara andra dagen som jag tränar på att ta mig fram med kryckor efter mitt fall i gatan och min brutna fot i förrgår. Dessa pinnar lever sitt eget liv, känns det som. De stannar inte där jag ställer dem, ofta ramlar de. Så besvärligt det kan vara att plocka upp dem igen från golvet! Livet hade varit enklare utan dem. Men då hade jag också blivit sittande. Tur att jag har mina kryckor!

Att det är så vingligt var jag inte beredd på. Jag är på helspänn varje gång jag måste ta mig till köket eller toaletten. Så mycket enklare att gå på två ben! Men säg det till en ettåring! Allt är enkelt för den som kan. Att "livet går på kryckor" kan alltså betyda att det visserligen går, med hjälp, men det går vingligt och osäkert. Det är väl att det finns hjälp och det är viktigt att inte ge upp när livet är motigt.

Jag tänker på Mose. Varför skulle han ha den där käppen med sig, varför sträckte han ut den över Röda havet, så att vattnet delade sig, och slog på klippan med, så att det kom friskt vatten? Gud sade till honom: räck ut din hand!" Och Mose räckte fram staven! Varför? Jag tänker att det var en krycka för Mose, något att hålla i när han kände att livet gungade, när Gud uppmanade honom att göra saker som verkade omöjligt. Just den staven hade han när han mötte Gud vid den brinnande busken. Den hade Gud uppmanat honom att kasta på marken. Då förvandlades den till en orm! Och sedan blev den en stav igen! Och Gud sade till Mose: "Du ska ta den här staven i handen, och med den ska du göra dina tecken" (2 Mos.4:17).

När jag sitter här utan att kunna röra sig så långt, tänker jag på min pilgrimsvandring i höstas. Jag hade en vandringsstav som Hanna gjort en gång på ett läger. Det var en kopparorm lindat runt staven. Kopparormen ramlade av någon gång under vandringen utan att jag märkte det, den var plötsligt bara bort. Lite tråkigt. Men själva staven var verkligen ett stöd under vandringen! Och inte minst för att den var hemmagjord och hade goda minnen i sig. Precis som för Mose!

Tänk så fort det kan hända! Jag skulle springa till bussen hemma i backen i Ulricehamn och missbedömde trottoarkanten i hastigheten.  Jag trampade snett och ramlade i gatan. Det kom en bil precis efter. Jag kunde ha blivit överkörd, men det blev jag inte. Bara några sekunder senare stannade en Stubo-bil, vevade ner rutan ochdet gick. Inte alls bra. Han skjutsade mig hem. Där låg jag och pustade på sängen tills Elisabeth kom hem.