henningear

 

Vid årsskifte är det många som tänker tankar. Så även jag. För min det kretsar det kring hörselfrågornas ställning, tillgänglighetsarbetet inför år 2010, då målet skulle vara nått – ett Sverige tillgängligt för alla personer med funktionsnedsättning.

Mina tankar kretsar även kring Henning EAR:s och min personliga framtid, vi stå inför förändringar. Frågan är på vilket sätt.

 

För att starta i personalfrågan, så slutar Sara sin tjänst hos Henning EAR. Hon har varit med från starten och har betytt väldigt mycket, både som en trygghet i det ekonomiska, som alltid funkade felfritt, men även som vän och arbetskamrat. Jag saknar henne. Varmt tack, Sara, för den här tiden!

 

Under några veckor har Henning EAR haft en praktikant via Arbetsförmedlingen: Markus Azelius. Några av er har pratat med honom i telefon. Det har varit roligt att ha honom här på måndagarna, men tyvärr finns det inte tillräckligt med arbetsuppgifter – speciellt inte under Advent och jul. Troligen kommer därför praktikperioden inom kort att vara över. Tack, Markus, för den här tiden!

 

Jag är en social människa, som trivs med att ha ett arbetslag omkring mig. Att vara egenföretagare är ett extremt emsamjobb. Det passar mig dåligt, egentligen. Nu har det öppnat sig en möjlighet inför det nya året, som jag känner mig mycket glad och förväntansfull inför:

 

Från årsskiftet kommer jag att ha ett vikariat på 20 % som präst i Ulricehamns pastorat, med placering i Brunnsnäskyrkan, en samarbetskyrka med EFS. Förutom att fortsätta med att vara präst på ungdomsgudstjänsterna sista söndagen i månaden kommer jag att ha ytterligare en gudstjänst i månaden. Dessutom leda studiegrupp och vara med på styrelsemöten. Förhoppningsvis kommer jag att kunna bidra till att stärka söndagsgudstjänstens ställning som den samlande punkten i veckan. Även scouterna hoppas jag kunna få vara en del av då och då. Jag ser fram emot att åter vara en del i ett gäng, som jobbar tillsammans för något viktigt.

 

Hörselprojektet i Skara stift börjar komma in i slutfasen. Ännu återstår en del pastorat att besöka, men alla kontrakt har nu fått besök och det börjar bli tid att knyta ihop säcken. Det ska bli intressant att påbörja arbetet med en projektrapport. Min förhoppning är att det ska bli något som både är intressant att läsa och som kan vara till nytta även i framtiden. Vi får se vad det blir. Troligen är det mesta i projektet klart till sommaren. Frågan är vad min tid kommer att fyllas med därefter.

 

Det är rätt intressant att hörselfrågan är så oerhört trögarbetad. Alla som jag kommer i kontakt med inser rätt fort att det är viktigt att alla ska kunna höra bra, vilket också är en förutsättning för att kunna vara delaktig. Ändå upplevs åtgärderna som lågprioriterade. Man anser sig inte ha råd att investera i saker, som ändå kostar förhållandevis lite om man jämför med lönekostnader eller att bygga om ett hus. Ännu mindre tycker man sig behöva mer kunskap.

 

Året 2010 är det år då den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” ska vara genomförd. När det gäller hörselhinder kan jag inte se att vi under de senaste tio åren kommit speciellt mycket framåt. Det är snarare som en foxtrot, ett steg fram och ett tillbaka. En del saker har blivit bättre, men andra har istället blivit sämre. Fortfarande fokuserar de flesta på frågan ”teleslingor – finns/finns ej”. Om de sedan fungerar eller används, det är en helt annat fråga. Dessutom är inte frågan om det finns teknik eller inte, utan ifall alla kan delta aktivt i samtalen eller inte. Då är det fler frågor än de tekniska som behöver ställas.

 

Min telefon är tyst. De enda som ringer är telefonförsäljare. Denna erfarenhet delar jag med andra som försökt ge sig in i denna bransch, där det behövs så mycket mer kunskap men som är så oerhört lågprioriterat. De kollegor som jag hade för några år sedan har redan lagt ner, de flesta. Det enda som det tydligen går att få ekonomi i är hörteknik. Ljudteknikfirmor tar rejält betalt men får ändå kunder. Även arbetsplatsanpassningar och hörseltekniska anpassningar för barn i skolan fungerar. Men kunskap om hörselhinder – det har samhället ännu inte upptäckt behovet av.

 

Ändå är det så – det största hörselhindret är den mänskliga faktorn! Det avhjälps först och främst med kunskap och ändrade attityder. Jag är före min tid, jag gör det jag kan för att bana väg, att ploga. Men det är tungt, och man blir inte fet av det. Tvärtom. Om inget stort och oväntat händer, så kommer nog Henning EAR:s dagar att vara räknade inom kort.

 

En del positiva saker händer dock.

Inför det nya året kommer den nystartade yrkes- och intresseföreningen för hörselskadade medarbetare i kyrkans tjänst att konstitueras. Det behövs! Märkligt nog ”finns inte” hörselfrågorna inom personalvården i Svenska kyrkan. Det är hög tid att ändra på det.

 

Jag kommer åter att besöka Uppsala och de blivande prästerna som går sin sista termin. Det är alltid väldigt roligt att möta dem, som är öppna och intresserade. När de kommer ut kan de bidra till en annan inställning till hörseltillgängligheten i sina respektive verksamheter och arbetslag. Där finns det hopp om framtiden!

 

Under året blir det även en ny internationell konferens med samarbetsorganet IVSS/Churchear, denna gång i Rumänien i september.

 

Inför ett nytt år kan man ha farhågor och förväntningar. Hur det sedan blir, det vet vi aldrig förrän i backspegeln. Och det är ju just det som är så spännande och utmanande!

 

Väl mött under det nya året!

Vi hörs! … eller?