Internationella dagen för funktionshindrade - min personliga vardag
De andra pratar, skrattar och har det gott. Jag sitter tyst och passiv, som ett fån. Jag hör inte vad de andra säger.
Det gäller personalfikat, på kyrkkaffet, i familjen och bland vänner. Ju trevligare sammanhang desto större blir smärtan av att inte vara delaktig, att inte höra vad som är så intressant eller roligt. Att oftast missa poängen i historien. Att tvingas att bara sitta som ett fån, vara utanför, ensam, ledsen. Bara vilja fly bort - fast det egentligen är gemenskap jag längtar efter.
Häromdagen skulle vi ringa till vår son och hans familj. Jag vägrade ringa. För tänk om vårt lilla barnbarn, 2 1/2 år, svarade. Jag hör inte vad hon säger.
Detta är mitt liv, min mardröm - varje dag.
Kommentarer
Trackback
